Har ni hört om den gången jag lurade Draken?
Festen på värdshuset ”Den fete ryttaren” var i full gång denna lördagskväll i staden Salte. Som vanligt var det hit alla invånarna kom efter en hård arbetsvecka för att pusta ut och värma strupen med sprit och mjöd. Få av gästerna på värdshuset lade märke till den främmande mannen som tyst vandrade in genom ytterdörren. Hans kappa var dyblöt av det ösande höstregnet, men med endast en enkel blick fick han en av pigorna att komma byta hans genomvåta kappa mot ett stop mjöd.
Mannen tog god tid på sig att tömma sin dricka och böjde sig sedan ned och öppnade den väska han hade med sig in. Ur väskan plockade han upp ett stränginstrument och började därefter röra sig mot scenen i ena änden av lokalen. Hans guldbroderade kläder blänkte när han gick förbi oljelyktorna som var upphängda längs väggarna på värdshuset.
”Gå ner från scen!”
”Stick din skojare!”
Trots skriken och skratten från den dragna publiken stod han rakryggat kvar och blottade sina tänder i ett skinande leende. Han slog ett ackord på sin luta, så vackert att till och med den mest hårdnackade fylletruten tystnade. Sedan tog han till orda.
”Har ni hört om den gången jag lurade Draken?”
Allas blickar vände sig mot mannen och varenda själ i värdshuset tycktes hålla andan tills han fortsatte igen.
”Jo, såhär var det. En vinter för många år sedan var jag lite törstig, man kan lätt bli det när kylan ligger på. Problemet var att jag druckit mig trött på dem dryckessorter jag hade i min vinkällare. Vad jag behövde var honungsvin från värdshuset en halv dagsmarsch norr om min gård. Jag bad min dräng att sadla upp min snabbaste häst och sedan gav jag mig genast av. Trots att jag hade vinden i ryggen gjorde resan mig dit trött och jag bestämde mig att knyta mig så fort jag anlände. Under natten hade det börjat snöa och jag red tidigt hemmåt för att slippa bli insnöad. Under hemfärden blev vädret sämre och sämre och ungefär halvvägs hem föll min häst plötsligt ihjälfrusen till marken!”
Publiken tittade på honom med skrämda blickar.
”Hur gick det sen!?”
”Ja, hur klarade du dig ur den knipan?”
Mannen log igen och fortsatte.
”Jo, förstår ni, när hästen stupade hörde jag ett krasande ljud från en av sadelväskorna, ”hoppas inte det var honungsvinet som gick sönder” tänkte jag. Jag började gräva i väskan, men lite för ivrigt, och som ödet föll sig så skar jag mig i handen på en av glasskärvorna. ”Nu är det verkligen kört, dags att möta Gudarna” tänkte jag och tog upp min loggbok för att skriva en sista hälsning till världen jag snart skulle lämna. Men blodet från handen och det läckta vinet hade redan skrivit något väldigt speciellt i boken. Något som såg ut som en karta. Det här är ett tecken från Gudarna! Äventyrarlusten skänkte mig nya krafter och jag började lyfta min pälsstövlar ett steg i taget till jag var hemma.”
En blick mot baren och en av pigorna kom snabbt med ett nytt stop mjöd åt skalden.
”Tack min sköna, allt detta pratande gör en lite torr i halsen.”
Skalden drack halva sitt stop sen tog han upp sin luta och spelade en välkänd melodi som i dem här delarna av landet firar vårens seger över vintern.
”Våren kom äntligen till landet och det var dags för min expedition i dem nordliga bergen. Jag tog ett dussin av mina trognaste tjänare och drängar och red ut. Resen var lång men efter ungefär ett halvt månvarv var jag framme vid den nordligaste utposten i landet. Att fortsätta härifrån var allt för farligt för simpelt gårdsfolk, så jag tog farväl av mina resekamrater och gav mig av med endast en trogen häst som sällskap.
En bit upp i bergen fick jag se tecken på varför folk normalt sett inte besöker dessa trakter, stora spår kunde synas, minst fem gånger så stora som vanliga mansfötter. Kunde det vara troll i området kanske, eller något värre? Som den vana äventyraren jag är så förstod jag att det var läge att börja smyga fram. Även om jag hade några ess i rockärmen ifall jag skulle träffa på troll eller andra otyg, så är det bästa sättet att överleva ett möte med troll att inte vara närvarande vid mötet. Vilka faror jag mötte på min resa över bergen är en helt annan historia, och eftersom jag är säker på att ni så snabbt som möjligt vill veta hur jag lurade Draken så skonar jag er från dessa episoder ikväll.”
Någon modig person yttrade ett svagt ”buuuuuuu”, men tystades snabbt av arga blicka från dem övriga i publiken.
”Nåväl, resan över bergen var lång och svår, men snart hade jag hittat den högsta bergstoppen i området. Alla landmärken stämde när jag blickade ut över omgivningen: bäcken som ringlade som en orm söderut, bergen som såg ut som stora horn åt norr, skogen som bredde ut sig som två stora vingar åt väst och havet av magma från en avlägsen vulkan långt i fjärran öst. Jag förstod att detta var platsen som kartan ville visa mig. Precis när jag tänkte den tanken uppenbarade sig en grotta ett par hundra steg framför mig. En grotta som inte går att finna utan karta, det måste vara något utöver det vanliga!
Jag lämnade hästen utanför och begav mig in i grottan. En bit in i grottan såg jag ett gyllene sken, det gjorde mig hypnotiserad och jag skyndade mig snabbare och snabbare längre in i grottan. När jag kom närmare såg jag var skenet kom ifrån, skatter utan dess like! Där fanns guld, juveler, vackra svärd, kronor och spiror värdiga en kung. Fokuserad på skatten märkte jag inte att jag inte var ensam i grottan tills en väldig stämma bröt min trans: ’VEM ÄR DET SOM INKRÄKTAR I MIN GROTTA?’ Chocken av att stirra en livs levande drake i ögonen gjorde att jag inte kunde göra annat än att tala sanning. ’Jag är Raofid Rimvind, skald och äventyrare!’ dånande till svars hördes: ’JAG HAR ÄTIT STÖRRE ÄVENTYRARE ÄN DIG TILL FRUKOST!’”
Skalden stannade upp ett tag för att dricka upp sin mjöd.
”I GUDARNAS NAMN, DU KAN INTE SLUTA DÄR!”
Rasande röster höjdes höjdes runt om dem nyss så tysta långborden, men med en simpel gest från skalden gjorde rummet tyst som döden igen.
”Jag fattade mod till mig och sa till draken: ’Ärade drake, du kanske bara ser mig som en simpel människa, men innan du sluter dina käftar om mitt arma liv har jag ett förslag: om jag visar dig det vackraste i landet, låter du mig leva då?’ Draken tänkte efter ett tag och svarade sedan med lekfullhet i rösten: ’Om du visar mig det vackraste i landet ska jag låta dig leva, och se till att du kommer säkert hem.’ Jag nickade och svarade: ’Om du vill se det vackraste i landet så måste jag be dig blunda en minut, när du sedan öppnar ögonen kommer du få se det vackraste i landet.’ Draken nickade lätt och blundade. Nu skulle förstås dem flesta oerfarna äventyrare se sin chans och fly medan drakens ögon var blindade, men jag visste att det inte var på detta sätt man lurar en drake. Jag gick snabbt ut till min häst, tog fram ett föremål ur en av mina sadelväskor och gick in till draken igen. Jag höll upp föremålet framför draken och kort därefter öppnade han ögonen. Även om drakar inte har mungipor så kunde jag ana ett leende hos draken och han började mumla något på ett uråldrigt språk. Jag kände hur en vind tog tag i min krage och lyfte mig säkert ner till foten av berget. Vad föremålet var får ni lista ut själva och där slutar min berättelse om hur jag lurade Draken.”
